Här begravs de döda i gitarrer och jättefiskar
Samuel Commey Tetteh gav ett halvt sekel åt läraryrket. Han jordfästes i en penna. Frederick Teiko Ofori spelade gitarr mest hela tiden. Så när han dog bestämde familjen att hans kropp skulle få vila i just en gitarr. Ghanas ”fantasikistor” fungerar dels som en hyllning av de dödas liv och leverne, dels som en skjuts in i livet efter detta. För ga-folket, en folkgrupp med ursprung i fiskebyar öster om Ghanas huvudstad Accra, är döden bara ett stopp på vägen. Resan till förfädernas rike företas helst i en så unik och personlig farkost som möjligt. Tanken är också att kistorna ska fungera som en presentation när de avlidna möter sina förfäder i efterlivet. Fiskare begravs i enorma fiskar, lantbrukare i kakaoskidor, chaufförer i träbilar. Skomakare i eleganta loafers, barägare i gigantiska ölflaskor. Förbjudet under kolonialtiden Daniel Oblie Mensah, som skulpterade både Samuel Commey Tettehs pennkista och Frederick Teiko Oforis gitarr, har skapat personliga kistor i över tre decennier. – Varje gång någon beställer en kista av mig som speglar den avlidnes yrke blir jag entusiastisk, säger 54-åringen till nyhetsbyrån AFP. – Det gör att jag verkligen kan hedra den avlidne och dennes familj. Traditionen växte fram under 1900-talets första hälft. Då – under tiden som brittisk koloni – var stora traditionella begravningsceremonier motarbetade eller till och med förbjudna i Ghana. Ga-folket utvecklade en symbolisk lösning med ritualer hållna i hemlighet, ofta nattetid, med kistor identiska med de ceremoniella bärstolar som traditionella hövdingar använde. Tävlar om gåvor I dag har fantasikistorna blivit ett fenomen och en affärsverksamhet. Kistor gjorda enkom för att beundras ställs ut på museer världen över, och i Ghana betalar turister och influerare för att delta i privata sorgeceremonier. Kistorna är dyra. Inte sällan skuldsätter sig familjen för att ordna en så spektakulär begravning som möjligt, berättar den schweiziska socialantropologen Regula Tschumi, som forskat om ghanansk begravningskultur, för tidskriften Domus. – Begravningar tävlar om att locka besökare och gåvor – om de inte är tillräckligt livliga är risken stor att folk helt enkelt låter bli att skänka pengar, säger hon. Samtidigt kan de iögonfallande kistorna ge ett välbehövligt avbrott i sorgen, säger kistskulptören Eric Kpakpo Adotey till nyhetsbyrån AP. – Folk glömmer för ett ögonblick vad som finns inuti. De beundrar kistan och stämningen skiftar.